Mashiko. Det finns varken ord eller tid nog att rättvist berätta.

Förra fredagen stämplade vi ut tidigt från labbet, nej, egentligen stämplade vi aldrig in. Återigen blivit tomt i förråden och vårt lab-arbete ersattes med mer self-study days. Oavsett det så hoppade vi på ett lokaltåg (vilket egentligen bara var en tunnelbana som åkte lite extra långt) och tog oss två timmar norrut till Mashiko - hela Japans krukmakeri. Väl mötta på stationen av Ritziko, en gammal god vän till familjen Highlander, och ett par bekanta till henne, Teluko och Hiroshi, blev vi indragna i Japansk gästfrihet. Sushimiddag och trugande, grönt te sen patisseribakelser just efter hemgjorda söta bönor (som bruna bönor i sås fast med mer socker så man kunde kalla det efterrätt) mer grönt te och kaffe, sakura-kakor och mandelchoklad samt en bulle i handen om vi nånsin skulle bli hungriga igen. Allt under vilt pratande ofta på Japanska med Ritziko översättande mellan Engelska och Japanska för mig och Johan å ena sidan och Teruko och Hiroshi å andra.

"Sorry but we must ask, how do you say your name? Telruko. Teluko? Yes, Teruko. Ah, Teruko. Well: Terluko, anyway you can choose." Japaner gör ingen skillnad på r och l det är liksom ett rl-ljud, eller lr-ljud. Det är därför de väljer själva på Engelska ibland. Vi fick också välja.

På lördagen var det pottery-time och med överdragskläderna på fick vi sätta händerna i leran hemma hos en keramiker med egen verkstad full av läckra muggar, fat och stora krukor. Resultaten var omväxlande. Ibland kreativa men ofta påtvingade varianter med Ritzikos vänliga kommentarer "it is ok. it is hand made". Ofta hörde man också ett enkelt "anna, stop. no more" när hon förstog att skapelserna var en muskelryckning från att bli pannkaka. Förhoppningsvis blir det efter torkning och bränning ett par lerbitar att stoltsera med hemma (inte att blanda ihop med gamla dagisskapelser inte).

Sen fortsatte dagen i rasande pottery-tempo. Pottery-shopping i oändligt antal pottery-affärer längs huvudgatan, visning av en pottery-fabrik tillhörande Ritzikos dotters mans föräldrar med löfte om senare pottery-making för att inte tala om alla presentationer. Varje gång en ny bekant sprangs på blev det presentation som man snart kunde dra själv (i stort sett på Japanska) om hur Johan och jag var Svenska läkarstudenter vid Jikei university nu i Tokyo men eftersom Johan var Christians son var vi där och hade under dagen.... ni förstår. Underbart gemytligt och absolut ingen stress. Man pratade och vi lyssnade och log eftersom våra namn förekom ganska ofta.

Söndagen revs av med en stor, stor, Japansk frukost. När vi kom ner till Ritziko i köket hade hon grillat fisken, lagat misosoppa med svamp och tofu, fräst grönsaker i vitlök, kokat ris, skurit färsk gurka tomat och ost och stekt äggröra. Wow. Hon förklarade att idag när vi skulle på utflykt till Nikko för att se på tempel och bada i onsen (varma källor) så visste man aldrig när vi skulle få mat igen. Det visade sig vara en timme senare i bilen. I baksätet på en van satt jag och Johan med en liten reseparlör och i framsätet Teruko och Hiroshi med ett elektroniskt Japanskt-Engelskt uppslagverk. Det spelade liksom ingen roll om vi kunde förstå varandra eller inte, i alla fall inte för Teruko som oavsett slängde bak dricka, snacks och varmt te på löpande band. Vi försökte med bravaden att förklara vår present, en påse Ahlgrens bilar, var en liten lek med ord för att när vi skulle ut och åka bil så skulle vi ha bil-godis. Men tjena. Parlören gav oss orden bil och godis men det blev inget vidare skämt av det. Alla skrattade ändå. Haha, det var härlig stämning.

Väl vid templet i Nikko satte Hiroshi, bergsklättraren, fart med oss i hälarna in i templet och började guida oss, via den elektroniska ordboken. Templet klättrade upp på ett berg omgivet av hundraåriga cederträd av imponerande tjocklek. Det var flera byggnader alla utsmyckade med sirliga snickerier och grälla färger, plåtslageridetaljer och allt berättade en historia. Hiroshi översatte denna till Engelska med stor iver men vi kunde tyvärr inte alltid möta honom med lika stor förståelse. Som de mäktiga stenstoderna som fanns längs murar och på tempelgården. "What do they symbolise?" Kanske en för varje samuraj som skyddat templet eller påminnelse om munkarnas strävan efter upplysning? Hiroshi börjar skriva på sin översättare. Blip, blipblip, blip. "Garden latern" står det i rutan, ah. Some things are probably lost in translation. But some are also gained. Till lunch stannade vi nämligen i en liten by och kröp in på en restaurang som om något var genom-Japansk. Japansk menu skriven på långa papperremsor längs väggarna, enbart lokabor på stolarna och nyfikna ögon på oss (ny presentation såklart). "Oyakodon OK for lunch? Yes, sounds good. What is it? Chicken and egg! (helt utan översättare) Ah, good!" Ändå åker översättaren fram. BlipBlip, blip. I rutan: parent and child. "What? Sorry, I don't...Ah! Parent and child!? Yes, yes, chicken and egg! Oyako japanese for parent and child" Lunchen blev ett familjemord, smaklig måltid, men sluga är de Japanerna.

Veckans hjälte är helt klart vänliga, energetiska Ritziko som trots reumatism och kryckor tagit hand om oss. En riktig pärla som låtit oss bo hos henne och fått oss att känna oss välkomna i hela Mashiko!