Om sånt som händer och inte händer

Hitintills här i Tokyo har det varje, varje dag inträffat någonting som vridit till ens världsbild lite. Man tänker genast "det här måste jag berätta om" men så snart dagen är slut är man själv också det och man slocknar snabbt i sin bunk-bed för att palla med en ny dag av icke-förståelse på labbet. Så jag är ledsen för att vi inte skrivit fler inlägg så att ni förstår hur härligt, roligt, annorlunda, tålamodsprövande vi har det. Hur man varje dag får nya intryck och tänker tankar man aldrig tänkt förut, som: borde jag ha med mig egna pinnar till lunchen?

På labbet så är mycket in-case-of i arbetsmetoderna. "In case of ok, you may come at juichi on tuesday." Åh, tack. "In case of DNA...", eller "We guarantee success, maybe". Ofta händer inte så mycket. Vi väntar på centrifuger, inkuberingar eller att någon annan ska förbereda något för oss. Oftast söta snälla Satomi som är labassistent. När man försöker påpeka att det kanske är bra att vi lär oss hitta själva vänder man upp och ner på hierakrin och de pratar japanska och springer ifrån en. Ungefär som när Johan diskade efter lunchen. "OOOOOOOOoooooooh, AAAAAAaaaaaai", Yumi sekreterare/förste diskare/telefonsvarare tjöt av vad vi tror var tacksamhet. Sen är plötsligt rollerna omvända, som när vår handledare Tadayuku-san frågar, med anime-stora frågande ögon, "Do you think we should calibrate the PCR-machine?". Som om det var jag som programmerat maskinen som är avgörande för alla resultat från våra laborationer. Egentligen en mycket enkel ja eller nej fråga. Jag svarade ja.

Men om man får vänta mycket och länge på dagarna är det tvärtom på kvällarna. Japaner umgås effektivt! Igår när vi möttes upp med våra nyfunna vänner Anna och Hiroki som skulle presentera oss för lite folk från Tokyo University. "We'll do roller-coaster, dinner and spa". En kväll. En torsdagkväll. En torsdagkväll efter jobbet. Nära döden-upplevelse i den högsta berg-och-dalbana jag åkt med utsikt över ett kvällsupplyst Tokyo följt av en italiensk-japansk restaurang och onsen (varma källor egentligen men Tokyo-anpassat på åttonde våningen i en skyskrapa), allt fram till midnatt så vi missade sista metron och fick ta taxi hem. Phu.

Så ikväll efter "vely beautiful" DNA-extraktion blir det movie-night på dator i vår lilla lya. Vi umgås mycket med varandra, men ungefär lika mycket med datorn.