Hiroshima

Medan Släggan fick för sig att ta en trip hem till Sverige och tillbaka kunde jag inte sitta stilla i Tokyo. Dags att lämna sina 15 kvm och bli Scarlett Johansen igen; åka runt ensam och storögd i Japan för att notera förunderlighet efter förunderlighet. Och lika många som väntat blev det. Efter en fyra timmars trip på Nozomi super express kunda man kliva ut i nästan trettio graders värme till en otroligt välkomnande stad! Boendet bokades med hjälp av en engelsktalande (100%ig förståelse) japan på turistinformationen som ritade in allt värt att se och alla bussar värda att åka i rött på min turistkarta. Trygg som räkan kunde jag lämna väskorna och bege mig ut för att se peace park, A-dome, peace museum och alla de andra fredsmonument som står resta runtom i staden. Men inte hann man njuta av sin ensamhet länge innan man blev haffad av nästa japan: "Are you travelling alone?". Perfekt engelska. Försiktigt svar från min sida, främling, något är fel, hon pratar....så bra engelska. "I am a free guide. Would you like me to show you around peace park and tell you about the history? I study English, that is why I guide people around this area. Excuse me for my poor English" säger hon på helt underbar engelska! Helt tagen får jag mig en 40 minuters guidning runt peace park med kompletta beskrivningar av var bomben föll, hur den fungerade och vad den hette, bilder på hur staden såg ut innan efter och flera år efter, med mera, med mera. Sen blev jag av guiden snabbt bortföst till museet för att hinna med att se utställningen innan det stängde utan att knappt hinna tacka. "Don't thank me but please send me an e-mail so I can practice my English" Så hade man fått en brevvän då. Sa jag att hon var runt de femtio och verkade lite överklass?



Nästa dag var det trekking and shrine time. Jag skumpade ut med spårvagnen mot färjeterminalen som skulle ta mig till Mijayima, en mycket vacker liten ö utanför Hiroshima. Knappt hann jag av spårvagnen innan två nya japaner fick anledning att ta mig under sina vingar. Vips hade jag sällskap med Hiro och Masa ut till ön där de berättade och översatte allt en oförstående svensk kunde vilja veta. Vi slogs med vild-tama rådjur (de var överallt, apatiska för allt utom turisters mat) om Hiros Starbucks-matsäck och såg floating Tori (porten till helgedomen som ligger mitt i havet). Men uppför det 500 meter höga mount Misen fick jag klättra ensam, inte många japaners stil att svettas i onödan.

Eftersom Hiro jobbade dagen efter drog Masa och jag ut på stan och checkade av mer sevärdheter, slott, museum och Starbucks. Det mesta egentligen i väntan på kvällen stora förbehållning: Yukata-festivalen! Väldigt lik en svensk midsommar, fast självklart på japanskt vis. Det vill säga: fler, mer och fiskigare. Färgglada matstånd stod gata upp och ner med yakitori (kycklingspett), takoyaki (bläckfiskbollar, nåt slags svar på svensk köttbulle), okonomiyaki (en as-you-like omelett med så mycket mer än bara ägg), grillad sötpotatis, söta crêpes och så, så mycket mer. Efter mat kommer dans. Tänk svensk midsommarstång fast istället för stång är det ett stort torn fyllt med papperslyktor och istället för dragspel är det japansk trumma som gäller. Annars var det sig likt med barn och gamla vajandes i stora cirklar i koreografier som alla kunde. Och så hade alla pyjamas förstås. Ja, eller yukata. För kvinnor en enklare och tunnare kimono (gjord för varma somrar) men för killar såg det ju helt enkelt ut som en pyjamas. Masa tyckte ju inte att det var lika roligt som jag, men det blev helt klart gemytlig stämning på festen.

SMÅ!

"Ah, småååååå, I love småååå!" Alltså sumo. Alltså inte små män, utan riktigt stora. Riktigt feta. Men tydligen ruskigt vältränade. Vi bestämde oss drastiskt för att så här i projektets sluttamp ta en dag ledigt för att se SUMO. Och det var det värt! Det har i Tokyo varit en 15-dagars sumo-turnering som går på bästa arbetstid 10.00-18.00. Tur för oss som kunde flexa och få oss billiga biljetter när alla japaner satt i kostymen som vanligt på väg till kontoret. Riktigt peppade för att heja på tjockisar drog vi oss till Ryogoku Kokugikan, sumoarenan. Först på plats som riktiga rookies kunda vi få först-på-plats presenter (solfjädrar med bilder av elaka sumo-kycklingar) och fota oss tillsammans med en förmodligen mycket känd sumo (vi vet fortfarande inte vem han var). Junior-sumosarna gruffades i ringen och värmde upp den inför de viktiga matcherna på eftermiddagen och jag kunde bränna av lite trevliga bilder med min nya fina kamera. Till lunch intogs ett äkta sumo-mål: chanko. Buljong. Förvåning. Hur blir man fet på det här!? Det var helt enkelt juste buljongsoppa med grönsaker, rotfrukter, kött, svamp, kyckling, tja lite av varje. Mysteriet brydde oss ändå tills vi såg vilka som sponsrade turneringen: McDonalds. He. Med lite sumo-vikt i magen var det läge att plocka upp sin engelska kommentatorradio (guld värd) och kasta sig in i turneringen. Hög stämning! Hetsiga brottare! Och matcher som var över på några sekunder. Man insåg ju snabbt att det var psykningen brottarna emellan, de rituella benlyften och saltkastningen som var showen och triggade publiken innan urladdningen när 2 x 150 kg brottare dundrade samman och krossade allt i sin väg (domare till exempel).

Vilken lyckad dag! Saliga kunde vi ta oss hemmåt efter heldag i stora mäns sällskap.

Å sen då

Sen blev det vardag i Tokyo. Släggan och Nöten vande sig vid sina 15kvm. Och solen gick upp och solen gick ner. Många gånger om. Och projektet sket sig och projektet återhämtade sig. Många gånger om. Så plötsligt en dag var det dags att säga upp lägenheten. Plötsligt en dag hade Släggan och Nöten bara tre veckor kvar på sig att skaffa fram labresultat, se toalettmuseet i Shinjuku, åka till Hiroshima och studentfest i Sverige och framförallt festa hej då med alla sina Japanska vänner. Men var inte oroliga. Precis som en riktigt bra film kan ni följa handlingen här på bloggen när den dyker upp varefter i en artistiskt icke-kronologisk ordning. Och vi är säkra på att det blir ett bra slut där de lever lyckliga med sin forskningsrapport i alla sina dagar.

Sakura report Kyoto

Sakura. Sakura. Sakura. Det mest använda ordet i Japan just nu. "Oh, must see sakura, sakura-blossom, best spot for sakura, sakura blooming soon". Och så vidare. Det finns inte bara hanami-fester (titta-på-blommor-fest, här körsbär såklart) utan hela uppsättningar av sakura-produkter, till exempel på Starbucks. Om man inte får nog kan man äta saltade-sakurablommor (störtäckligt inte alls som saltlakrits) året om. Hela vintern har alltså japanerna levt med denna ständiga längtan till att körsbärsträden ska slå ut och platsen att se detta var uppenbarligen Kyoto. Så eftersom sakura-line (gränsen för blomningen som presenteras i regelbundna rapporter) låg i förmånlig vinkel så hoppade vi på nattbussen. Vi vaknade i Kyoto, en föredetta huvudstad i Japan och en av de få platser som, i stort, blev undantagen från bombningar under andra världskriget och därför stoltserar med byggnader äldre än 40-talet.

Vår lilla duo blev i Kyoto snabbt en kvartett när de gamla IG-arna Jonas (ett år i Japan för japanskan) och Gustav (trevligt nog på semester) anslöt för att inspektera vårt boende, kallat Ryonkan Nihonkan med Gustavs ord. Sen var det raka vägen ut på stan för att se: sakura, temples and shrines.


En mycket lång promenad senare kunde vi konstatera att sakura var otroligt fint. Och det hade kanske varit ännu finare om Japanerna hade varit lite blygsammare om vilket överdåd det skulle vara. Tyvärr så var vi ju inte så perfekt timade med blomningen som vi trodde, utan något tidiga. Attans. Vi tröstade oss med att möta upp Japanska-Anna (eller: old-Anna, and yes I'm new Anna) och ha den gudomliga turen att se kejsarens kortege komma åkande, tyvärr utan att se själva kejsaren då den gråhåriga kejsarinnan satt ivägen. Attans. Men "whateva" som Tadayuki-san på labbet skulle sagt om kejerligheter, istället blev det möte med en buddistisk munk för middag. Man kunde tro att buddistmunkar var lugna (nästan alltid som i trans),gick barfota och inte fick falla för världsliga frestelser men icke. Här drack vi och åt vi som om världen inte var gjord för något annat, vilken middagsfest! Traditionell Japansk restaurang vid nedsänkt bord två stora på bodet kokande grytor och en strid ström av små-rätter, tofu, grillspett, miso-soppa, grillad anka, ris, öl, sake och suntory-whiskey. Japaner vet banne mig hur man ska äta middag tillsammans, länge och väl. Till råga på allt blev vi bjudna. Det kom inte på fråga att betala. Av vem? Jo en vän till den buddhistiska munken som vi träffade för första och förmodligen sista gången där och då. Gästvänligheten är underbar men ibland skrämmande stor i Japan.

På söndagen var det dags för ett Anna slags äventyr. Swedish and japanese Anna hoppade på bussen för en crash-course i geishaskap. Hela förpuppningen tog cirka två timmar och inkluderade sminkning och påklädning. Och tacka vet jag påklädningshjälpen, aldrig förut har jag förstått uttrycket lager-på-lager som det ska förstås. Underklänning, kameltåstrumpor, nåt slags axelskynke, underkjol, löstagbar underkrage, löstagbar krage, kimono, nåt slags midjeskynke, midjeplatta, obi och pricken över i ett band runt midjan med ett sött litet smycke frampå så att man blev ett komplett paket. Sminkning och en peruk på det så kände jag inte längre igen mig själv. Helt sant alltså. I detta ingick nämligen fotografering i studio från vilken man fick välja tre av åtta bilder för framkallning. Jag var helt övertygad om att det var en standardmall fotografen gav mig, foton på nån riktig posande geisha, men insåg att det var jag på bilderna. Total shock och jag var tvungen att lägga mig på golvet lite grann. När man ser sig själv i spegeln efter att ha varit hos frisören påstår man att man inte känner igen sig själv, efter att varit i geisha-verkstaden blir man en annan människa. Helt sant alltså. Man fick en helt ny hållning, gick annorlunda, stod annorlunda, pratade annorlunda. Och man blev behandlad annorlunda! Redan efter ett par meter på offentlig gata i min nya geisha-stil så kom den första kameran fram och brände av ett foto. Sen nästa, sen en som ville ta en bild tillsammans med mig och så en lång rad med folk som bara vände sig om, pratade om, pekade och fnittrade kawaii. En enorm uppmärksamhet och enorm uppskattning. För vad? Att jag var helt vitsminkad i ansiktet? Ja, typ så. Och att jag var så söt när jag inte kunde gå i mina decimeterhöga brant sluttande flip-flopliknande platåtofflor. Det var inte läge att förklara att man bara var en vanlig svensk student som turistade i geisha-outfit, de tyckte ju uppenbarligen att jag var mycket japanskt exotisk. Så man höll masken, levde rollen och hade otroligt roligt!

Mashiko. Det finns varken ord eller tid nog att rättvist berätta.

Förra fredagen stämplade vi ut tidigt från labbet, nej, egentligen stämplade vi aldrig in. Återigen blivit tomt i förråden och vårt lab-arbete ersattes med mer self-study days. Oavsett det så hoppade vi på ett lokaltåg (vilket egentligen bara var en tunnelbana som åkte lite extra långt) och tog oss två timmar norrut till Mashiko - hela Japans krukmakeri. Väl mötta på stationen av Ritziko, en gammal god vän till familjen Highlander, och ett par bekanta till henne, Teluko och Hiroshi, blev vi indragna i Japansk gästfrihet. Sushimiddag och trugande, grönt te sen patisseribakelser just efter hemgjorda söta bönor (som bruna bönor i sås fast med mer socker så man kunde kalla det efterrätt) mer grönt te och kaffe, sakura-kakor och mandelchoklad samt en bulle i handen om vi nånsin skulle bli hungriga igen. Allt under vilt pratande ofta på Japanska med Ritziko översättande mellan Engelska och Japanska för mig och Johan å ena sidan och Teruko och Hiroshi å andra.

"Sorry but we must ask, how do you say your name? Telruko. Teluko? Yes, Teruko. Ah, Teruko. Well: Terluko, anyway you can choose." Japaner gör ingen skillnad på r och l det är liksom ett rl-ljud, eller lr-ljud. Det är därför de väljer själva på Engelska ibland. Vi fick också välja.

På lördagen var det pottery-time och med överdragskläderna på fick vi sätta händerna i leran hemma hos en keramiker med egen verkstad full av läckra muggar, fat och stora krukor. Resultaten var omväxlande. Ibland kreativa men ofta påtvingade varianter med Ritzikos vänliga kommentarer "it is ok. it is hand made". Ofta hörde man också ett enkelt "anna, stop. no more" när hon förstog att skapelserna var en muskelryckning från att bli pannkaka. Förhoppningsvis blir det efter torkning och bränning ett par lerbitar att stoltsera med hemma (inte att blanda ihop med gamla dagisskapelser inte).

Sen fortsatte dagen i rasande pottery-tempo. Pottery-shopping i oändligt antal pottery-affärer längs huvudgatan, visning av en pottery-fabrik tillhörande Ritzikos dotters mans föräldrar med löfte om senare pottery-making för att inte tala om alla presentationer. Varje gång en ny bekant sprangs på blev det presentation som man snart kunde dra själv (i stort sett på Japanska) om hur Johan och jag var Svenska läkarstudenter vid Jikei university nu i Tokyo men eftersom Johan var Christians son var vi där och hade under dagen.... ni förstår. Underbart gemytligt och absolut ingen stress. Man pratade och vi lyssnade och log eftersom våra namn förekom ganska ofta.

Söndagen revs av med en stor, stor, Japansk frukost. När vi kom ner till Ritziko i köket hade hon grillat fisken, lagat misosoppa med svamp och tofu, fräst grönsaker i vitlök, kokat ris, skurit färsk gurka tomat och ost och stekt äggröra. Wow. Hon förklarade att idag när vi skulle på utflykt till Nikko för att se på tempel och bada i onsen (varma källor) så visste man aldrig när vi skulle få mat igen. Det visade sig vara en timme senare i bilen. I baksätet på en van satt jag och Johan med en liten reseparlör och i framsätet Teruko och Hiroshi med ett elektroniskt Japanskt-Engelskt uppslagverk. Det spelade liksom ingen roll om vi kunde förstå varandra eller inte, i alla fall inte för Teruko som oavsett slängde bak dricka, snacks och varmt te på löpande band. Vi försökte med bravaden att förklara vår present, en påse Ahlgrens bilar, var en liten lek med ord för att när vi skulle ut och åka bil så skulle vi ha bil-godis. Men tjena. Parlören gav oss orden bil och godis men det blev inget vidare skämt av det. Alla skrattade ändå. Haha, det var härlig stämning.

Väl vid templet i Nikko satte Hiroshi, bergsklättraren, fart med oss i hälarna in i templet och började guida oss, via den elektroniska ordboken. Templet klättrade upp på ett berg omgivet av hundraåriga cederträd av imponerande tjocklek. Det var flera byggnader alla utsmyckade med sirliga snickerier och grälla färger, plåtslageridetaljer och allt berättade en historia. Hiroshi översatte denna till Engelska med stor iver men vi kunde tyvärr inte alltid möta honom med lika stor förståelse. Som de mäktiga stenstoderna som fanns längs murar och på tempelgården. "What do they symbolise?" Kanske en för varje samuraj som skyddat templet eller påminnelse om munkarnas strävan efter upplysning? Hiroshi börjar skriva på sin översättare. Blip, blipblip, blip. "Garden latern" står det i rutan, ah. Some things are probably lost in translation. But some are also gained. Till lunch stannade vi nämligen i en liten by och kröp in på en restaurang som om något var genom-Japansk. Japansk menu skriven på långa papperremsor längs väggarna, enbart lokabor på stolarna och nyfikna ögon på oss (ny presentation såklart). "Oyakodon OK for lunch? Yes, sounds good. What is it? Chicken and egg! (helt utan översättare) Ah, good!" Ändå åker översättaren fram. BlipBlip, blip. I rutan: parent and child. "What? Sorry, I don't...Ah! Parent and child!? Yes, yes, chicken and egg! Oyako japanese for parent and child" Lunchen blev ett familjemord, smaklig måltid, men sluga är de Japanerna.

Veckans hjälte är helt klart vänliga, energetiska Ritziko som trots reumatism och kryckor tagit hand om oss. En riktig pärla som låtit oss bo hos henne och fått oss att känna oss välkomna i hela Mashiko!

In case of hamburger

Så rullade dagarna på i ett rasande tempo. Kanske för att vi fått upp farten med projektet, kanske för att vi plötsligt kände oss mer hemma och dagarna blev vardagar på riktigt. Men det blir inte mycket ropa hej här inte för idag igen tog något slut på labbet och denna gång tre dagars väntan på "the supplier". No supplies. Surprise. Men att hänga på labbet med self-studies är inte heller det värsta. Man kan istället få sig en diskussion med Tadayuki-san (vår praktiske handledare och assistant professor) om varför "all japaneese love lice". Vi benade lite i japanska vs. engelska, uttal meningsbyggnader och ändå slutade diskussionen med "so...japaneese love lice". Men man har vant sig snabbt och det är inget att klaga på när de använder viktiga (semi)svenska uttryck som "fika-time". Andra heta samtalsämnen är vilka på labbet som kan eller inte kan dricka alkohol på grund av sin traditionellt japanska genetik eller hur det egentligen känns när man snusar. De är verkligen trevliga på labbet, har gott om humor och är hjälpsamma med allt från att översätta japanska felmeddelanden på datorn till att tipsa om bästa Tabehoudai-stället (översätts ungefär äta-sak-ställe: restaurang som serverar obegränsat med mat till ett fast pris under viss tid. Finns även nomihoudai dricka-sak-ställe, ska snart pröva!).

Sen har vi lyckats sjunga karaoke. Det var inte vackert men inlevelsefullt and it had to be done. Vi blev ett internationellt gäng (tre svenskar, två amerikaner, en fransman, en australiensare en tysk och en japan) för att dra ett par dängor i ett trångt rum med stor tv och mäktig volym. Något nervösa över den kommande mikrofon-prestationen skämtade svenskarna om att behöva bli fulla för att göra den här typen av saker och de andra pratade ivrigt om att ta ett ställe med "free drinks". Perfekt tänkte vi bara för att upptäcka att free drinks innebar kallpiss. De svenska minerna var inte nöjda, rent chockade, när den läskande ölen fövandlades till kallpiss. "Who want's kallpiss?! I do, I do, I do. OK, everyone then, nine kallpiss thanks!". Va? Vad var det som hände? Beställde vi kallpiss? Sen fick vi ta del av den Japanska populärkulturen och dricka Calpis som det stavas, populär japansk läsk tydligen. Man vänjer sig vid den, som så mycket annat!

Det är inte bilden på bloggen som tagits på resan

Vi har just fått reda på att bilden på vår blogg inte är mount Fuji från Tokyo som vi trodde, utan ett tempel i Kyoto. Vi har inte varit där än. Vi ber om ursäkt, so solly so solly. Men vi nöjer oss med djupa budningar och krokodiltårar. Seppukun (det rituella självmordet) kan vänta eftersom vi ska åka dit på en week-end redan om två veckor. Tills dess ska vi kanske kunna producera ett nytt blogginlägg eller två för att sammanfatta veckan som flugit förbi och tills dess får ni hålla till godo med vår photo update eller albumet på facebook.

Hörs snart! God natt.

Om sånt som händer och inte händer

Hitintills här i Tokyo har det varje, varje dag inträffat någonting som vridit till ens världsbild lite. Man tänker genast "det här måste jag berätta om" men så snart dagen är slut är man själv också det och man slocknar snabbt i sin bunk-bed för att palla med en ny dag av icke-förståelse på labbet. Så jag är ledsen för att vi inte skrivit fler inlägg så att ni förstår hur härligt, roligt, annorlunda, tålamodsprövande vi har det. Hur man varje dag får nya intryck och tänker tankar man aldrig tänkt förut, som: borde jag ha med mig egna pinnar till lunchen?

På labbet så är mycket in-case-of i arbetsmetoderna. "In case of ok, you may come at juichi on tuesday." Åh, tack. "In case of DNA...", eller "We guarantee success, maybe". Ofta händer inte så mycket. Vi väntar på centrifuger, inkuberingar eller att någon annan ska förbereda något för oss. Oftast söta snälla Satomi som är labassistent. När man försöker påpeka att det kanske är bra att vi lär oss hitta själva vänder man upp och ner på hierakrin och de pratar japanska och springer ifrån en. Ungefär som när Johan diskade efter lunchen. "OOOOOOOOoooooooh, AAAAAAaaaaaai", Yumi sekreterare/förste diskare/telefonsvarare tjöt av vad vi tror var tacksamhet. Sen är plötsligt rollerna omvända, som när vår handledare Tadayuku-san frågar, med anime-stora frågande ögon, "Do you think we should calibrate the PCR-machine?". Som om det var jag som programmerat maskinen som är avgörande för alla resultat från våra laborationer. Egentligen en mycket enkel ja eller nej fråga. Jag svarade ja.

Men om man får vänta mycket och länge på dagarna är det tvärtom på kvällarna. Japaner umgås effektivt! Igår när vi möttes upp med våra nyfunna vänner Anna och Hiroki som skulle presentera oss för lite folk från Tokyo University. "We'll do roller-coaster, dinner and spa". En kväll. En torsdagkväll. En torsdagkväll efter jobbet. Nära döden-upplevelse i den högsta berg-och-dalbana jag åkt med utsikt över ett kvällsupplyst Tokyo följt av en italiensk-japansk restaurang och onsen (varma källor egentligen men Tokyo-anpassat på åttonde våningen i en skyskrapa), allt fram till midnatt så vi missade sista metron och fick ta taxi hem. Phu.

Så ikväll efter "vely beautiful" DNA-extraktion blir det movie-night på dator i vår lilla lya. Vi umgås mycket med varandra, men ungefär lika mycket med datorn.

Dogu, catu, horsu och rabitu

Hej igen...
först av allt, en litet floristfel har smygit sig in i bloggen. Alla körsbärsblommor som jag har gått runt och fotat är tydligen plommonträd. Personerna på vårt labb blev alldeles till sig när jag sa att vi hade sett körsbärsblom men tyvärr hade vi fel, sakura brukar komma först i slutet av mars så vi får vänta några veckor till.

Däremot hade vi 16 grader idag och första dagen med t-shirt och jeans! Vi tillbringade lunchen nära ett tempel och satt och njöt i solen.
Angående vårt projekt så hade vi andra tillfället av labarbete idag. Vi har fått en riktigt shysst yngre handledare som förmodligen kommer hålla i själva projektet med oss. Han tycker allt är väldigt intressant och börjar lägga till u på alla engelska ord så fort han blir lite trött eller stressad. Därav att alla djur som Staphylokocker smittar slutade på u, inklusive charader när vi inte hörde vad han sa. Rabitu var speciellt bra.
Idag fick vi också se våra framodlade näsbakterier som vi tog prov på igår. Härligt gula och fina låg de där på agarplattor och självklart var jag, men inte Anna bärare av vår kära bakterie Staphylococcus aureus. Den bakterie som vårt projekt nu kommer att handla om de närmaste veckorna. Har vi tur kommer även våra nässvabb att hamna i materialet i deras forskningsstudie.


Vår bit i det hela är fortfarande inte helt tydligt. Vi har fått en plan för de närmaste veckorna och ett mer övergripande mål för resterande, men det kommer ordna sig ju mer vi kommer in i arbetet. Vårt projekt är en del av ett större projekt om hudbakterien Staphylococcus Epidermidis och dess inverkan på Staphylococcus Aureus, the bad guy. Tyvärr är det mesta classified så vi får inte berätta så mycket mer... än så länge. Säger bara det.. ses den 10 december!

Tänkte att det även är dags att visa hur vi bor i staden som tävlar om världsrekordet i smalaste hus.

Kombanwa (god natt)

Kolla kolla en japan som snyter sig offentligt, får man göra så???

Idag har vi tillbringat dagen i exklusiva Roppongi, eller som tokyoborna säger "foreigners favorite place". Ett jätteområde med skrytgallerior, skyskrapor, museer och lyxbutiker. Vi hittade en annons om en utställning "medicine and art" på 53 våningen, så vi tänkte att det passade oss och gick dit! En rätt häftig utställning om hur man sett på människokroppen och dess anatomi från 1500 talet och framåt, allt från original av Da Vinci anteckningar till modern konst. I biljetten ingick även en 360 graders Tokyo view en trappa ned, så vi tillbringade nån halvtimme med att stirra ut över Tokyo från 270 meters höjd. Vi såg vart vi bor, pluggar och nästan bort till Mt Fuji.




















Det är svårt att beskriva hur stor staden är. Efter en vecka här börjar man få en liten känsla för centrum men när vi kom upp och insåg att staden fortsätter så långt man kan se, i alla riktningar, förstod vi att vi har en del kvar att göra.

Efter Mori building gick vi runt i galleriorna och insåg att vi inte har råd med nånting men att det mesta är väldigt snyggt. Utomhus fanns det en liten park med skridskobana fylld med japaner, ett tag var vi på väg in men hejdade oss med motiveringen; vi har ju rymt till vår och 10 grader, då kan vi ju inte betala för att få snö. Såg ett par körsbärsträd som hade börjat blomma så ganska snart kommer Sakura (körbärsblom) att inträffa. Då blir det nästan en helig högtid här i Japan.
För att få lite kontrast till det fashionabla och ganska västerländska Roppongi åkte vi till electric town Akihabara, ett helt stadskvarter med elektronik, manga och neon. Kan det bli bättre tänkte jag, Anna var inte lika förtjust. Efter några korta minuter i elektronikgränder och utjagade ur en Manga/Hentai butik bestämde vi oss att röra oss hemåt.

Vi avslutade kvällen med att utrusta vår lägenhet med allehanda saker från 100 yen shop och att köpa efterrätt i form av "Mochi cream - with delicious creamy filling". Det blev en "Sakura" och en "nr1 choise", Jättegott tänkte vi... men icke, nitlott, stärkelse igen. Fast denna gång i något mjukare format. Dessertjakten fortsätter, vi lovar.