Hiroshima

Medan Släggan fick för sig att ta en trip hem till Sverige och tillbaka kunde jag inte sitta stilla i Tokyo. Dags att lämna sina 15 kvm och bli Scarlett Johansen igen; åka runt ensam och storögd i Japan för att notera förunderlighet efter förunderlighet. Och lika många som väntat blev det. Efter en fyra timmars trip på Nozomi super express kunda man kliva ut i nästan trettio graders värme till en otroligt välkomnande stad! Boendet bokades med hjälp av en engelsktalande (100%ig förståelse) japan på turistinformationen som ritade in allt värt att se och alla bussar värda att åka i rött på min turistkarta. Trygg som räkan kunde jag lämna väskorna och bege mig ut för att se peace park, A-dome, peace museum och alla de andra fredsmonument som står resta runtom i staden. Men inte hann man njuta av sin ensamhet länge innan man blev haffad av nästa japan: "Are you travelling alone?". Perfekt engelska. Försiktigt svar från min sida, främling, något är fel, hon pratar....så bra engelska. "I am a free guide. Would you like me to show you around peace park and tell you about the history? I study English, that is why I guide people around this area. Excuse me for my poor English" säger hon på helt underbar engelska! Helt tagen får jag mig en 40 minuters guidning runt peace park med kompletta beskrivningar av var bomben föll, hur den fungerade och vad den hette, bilder på hur staden såg ut innan efter och flera år efter, med mera, med mera. Sen blev jag av guiden snabbt bortföst till museet för att hinna med att se utställningen innan det stängde utan att knappt hinna tacka. "Don't thank me but please send me an e-mail so I can practice my English" Så hade man fått en brevvän då. Sa jag att hon var runt de femtio och verkade lite överklass?



Nästa dag var det trekking and shrine time. Jag skumpade ut med spårvagnen mot färjeterminalen som skulle ta mig till Mijayima, en mycket vacker liten ö utanför Hiroshima. Knappt hann jag av spårvagnen innan två nya japaner fick anledning att ta mig under sina vingar. Vips hade jag sällskap med Hiro och Masa ut till ön där de berättade och översatte allt en oförstående svensk kunde vilja veta. Vi slogs med vild-tama rådjur (de var överallt, apatiska för allt utom turisters mat) om Hiros Starbucks-matsäck och såg floating Tori (porten till helgedomen som ligger mitt i havet). Men uppför det 500 meter höga mount Misen fick jag klättra ensam, inte många japaners stil att svettas i onödan.

Eftersom Hiro jobbade dagen efter drog Masa och jag ut på stan och checkade av mer sevärdheter, slott, museum och Starbucks. Det mesta egentligen i väntan på kvällen stora förbehållning: Yukata-festivalen! Väldigt lik en svensk midsommar, fast självklart på japanskt vis. Det vill säga: fler, mer och fiskigare. Färgglada matstånd stod gata upp och ner med yakitori (kycklingspett), takoyaki (bläckfiskbollar, nåt slags svar på svensk köttbulle), okonomiyaki (en as-you-like omelett med så mycket mer än bara ägg), grillad sötpotatis, söta crêpes och så, så mycket mer. Efter mat kommer dans. Tänk svensk midsommarstång fast istället för stång är det ett stort torn fyllt med papperslyktor och istället för dragspel är det japansk trumma som gäller. Annars var det sig likt med barn och gamla vajandes i stora cirklar i koreografier som alla kunde. Och så hade alla pyjamas förstås. Ja, eller yukata. För kvinnor en enklare och tunnare kimono (gjord för varma somrar) men för killar såg det ju helt enkelt ut som en pyjamas. Masa tyckte ju inte att det var lika roligt som jag, men det blev helt klart gemytlig stämning på festen.