Mashiko. Det finns varken ord eller tid nog att rättvist berätta.

Förra fredagen stämplade vi ut tidigt från labbet, nej, egentligen stämplade vi aldrig in. Återigen blivit tomt i förråden och vårt lab-arbete ersattes med mer self-study days. Oavsett det så hoppade vi på ett lokaltåg (vilket egentligen bara var en tunnelbana som åkte lite extra långt) och tog oss två timmar norrut till Mashiko - hela Japans krukmakeri. Väl mötta på stationen av Ritziko, en gammal god vän till familjen Highlander, och ett par bekanta till henne, Teluko och Hiroshi, blev vi indragna i Japansk gästfrihet. Sushimiddag och trugande, grönt te sen patisseribakelser just efter hemgjorda söta bönor (som bruna bönor i sås fast med mer socker så man kunde kalla det efterrätt) mer grönt te och kaffe, sakura-kakor och mandelchoklad samt en bulle i handen om vi nånsin skulle bli hungriga igen. Allt under vilt pratande ofta på Japanska med Ritziko översättande mellan Engelska och Japanska för mig och Johan å ena sidan och Teruko och Hiroshi å andra.

"Sorry but we must ask, how do you say your name? Telruko. Teluko? Yes, Teruko. Ah, Teruko. Well: Terluko, anyway you can choose." Japaner gör ingen skillnad på r och l det är liksom ett rl-ljud, eller lr-ljud. Det är därför de väljer själva på Engelska ibland. Vi fick också välja.

På lördagen var det pottery-time och med överdragskläderna på fick vi sätta händerna i leran hemma hos en keramiker med egen verkstad full av läckra muggar, fat och stora krukor. Resultaten var omväxlande. Ibland kreativa men ofta påtvingade varianter med Ritzikos vänliga kommentarer "it is ok. it is hand made". Ofta hörde man också ett enkelt "anna, stop. no more" när hon förstog att skapelserna var en muskelryckning från att bli pannkaka. Förhoppningsvis blir det efter torkning och bränning ett par lerbitar att stoltsera med hemma (inte att blanda ihop med gamla dagisskapelser inte).

Sen fortsatte dagen i rasande pottery-tempo. Pottery-shopping i oändligt antal pottery-affärer längs huvudgatan, visning av en pottery-fabrik tillhörande Ritzikos dotters mans föräldrar med löfte om senare pottery-making för att inte tala om alla presentationer. Varje gång en ny bekant sprangs på blev det presentation som man snart kunde dra själv (i stort sett på Japanska) om hur Johan och jag var Svenska läkarstudenter vid Jikei university nu i Tokyo men eftersom Johan var Christians son var vi där och hade under dagen.... ni förstår. Underbart gemytligt och absolut ingen stress. Man pratade och vi lyssnade och log eftersom våra namn förekom ganska ofta.

Söndagen revs av med en stor, stor, Japansk frukost. När vi kom ner till Ritziko i köket hade hon grillat fisken, lagat misosoppa med svamp och tofu, fräst grönsaker i vitlök, kokat ris, skurit färsk gurka tomat och ost och stekt äggröra. Wow. Hon förklarade att idag när vi skulle på utflykt till Nikko för att se på tempel och bada i onsen (varma källor) så visste man aldrig när vi skulle få mat igen. Det visade sig vara en timme senare i bilen. I baksätet på en van satt jag och Johan med en liten reseparlör och i framsätet Teruko och Hiroshi med ett elektroniskt Japanskt-Engelskt uppslagverk. Det spelade liksom ingen roll om vi kunde förstå varandra eller inte, i alla fall inte för Teruko som oavsett slängde bak dricka, snacks och varmt te på löpande band. Vi försökte med bravaden att förklara vår present, en påse Ahlgrens bilar, var en liten lek med ord för att när vi skulle ut och åka bil så skulle vi ha bil-godis. Men tjena. Parlören gav oss orden bil och godis men det blev inget vidare skämt av det. Alla skrattade ändå. Haha, det var härlig stämning.

Väl vid templet i Nikko satte Hiroshi, bergsklättraren, fart med oss i hälarna in i templet och började guida oss, via den elektroniska ordboken. Templet klättrade upp på ett berg omgivet av hundraåriga cederträd av imponerande tjocklek. Det var flera byggnader alla utsmyckade med sirliga snickerier och grälla färger, plåtslageridetaljer och allt berättade en historia. Hiroshi översatte denna till Engelska med stor iver men vi kunde tyvärr inte alltid möta honom med lika stor förståelse. Som de mäktiga stenstoderna som fanns längs murar och på tempelgården. "What do they symbolise?" Kanske en för varje samuraj som skyddat templet eller påminnelse om munkarnas strävan efter upplysning? Hiroshi börjar skriva på sin översättare. Blip, blipblip, blip. "Garden latern" står det i rutan, ah. Some things are probably lost in translation. But some are also gained. Till lunch stannade vi nämligen i en liten by och kröp in på en restaurang som om något var genom-Japansk. Japansk menu skriven på långa papperremsor längs väggarna, enbart lokabor på stolarna och nyfikna ögon på oss (ny presentation såklart). "Oyakodon OK for lunch? Yes, sounds good. What is it? Chicken and egg! (helt utan översättare) Ah, good!" Ändå åker översättaren fram. BlipBlip, blip. I rutan: parent and child. "What? Sorry, I don't...Ah! Parent and child!? Yes, yes, chicken and egg! Oyako japanese for parent and child" Lunchen blev ett familjemord, smaklig måltid, men sluga är de Japanerna.

Veckans hjälte är helt klart vänliga, energetiska Ritziko som trots reumatism och kryckor tagit hand om oss. En riktig pärla som låtit oss bo hos henne och fått oss att känna oss välkomna i hela Mashiko!

In case of hamburger

Så rullade dagarna på i ett rasande tempo. Kanske för att vi fått upp farten med projektet, kanske för att vi plötsligt kände oss mer hemma och dagarna blev vardagar på riktigt. Men det blir inte mycket ropa hej här inte för idag igen tog något slut på labbet och denna gång tre dagars väntan på "the supplier". No supplies. Surprise. Men att hänga på labbet med self-studies är inte heller det värsta. Man kan istället få sig en diskussion med Tadayuki-san (vår praktiske handledare och assistant professor) om varför "all japaneese love lice". Vi benade lite i japanska vs. engelska, uttal meningsbyggnader och ändå slutade diskussionen med "so...japaneese love lice". Men man har vant sig snabbt och det är inget att klaga på när de använder viktiga (semi)svenska uttryck som "fika-time". Andra heta samtalsämnen är vilka på labbet som kan eller inte kan dricka alkohol på grund av sin traditionellt japanska genetik eller hur det egentligen känns när man snusar. De är verkligen trevliga på labbet, har gott om humor och är hjälpsamma med allt från att översätta japanska felmeddelanden på datorn till att tipsa om bästa Tabehoudai-stället (översätts ungefär äta-sak-ställe: restaurang som serverar obegränsat med mat till ett fast pris under viss tid. Finns även nomihoudai dricka-sak-ställe, ska snart pröva!).

Sen har vi lyckats sjunga karaoke. Det var inte vackert men inlevelsefullt and it had to be done. Vi blev ett internationellt gäng (tre svenskar, två amerikaner, en fransman, en australiensare en tysk och en japan) för att dra ett par dängor i ett trångt rum med stor tv och mäktig volym. Något nervösa över den kommande mikrofon-prestationen skämtade svenskarna om att behöva bli fulla för att göra den här typen av saker och de andra pratade ivrigt om att ta ett ställe med "free drinks". Perfekt tänkte vi bara för att upptäcka att free drinks innebar kallpiss. De svenska minerna var inte nöjda, rent chockade, när den läskande ölen fövandlades till kallpiss. "Who want's kallpiss?! I do, I do, I do. OK, everyone then, nine kallpiss thanks!". Va? Vad var det som hände? Beställde vi kallpiss? Sen fick vi ta del av den Japanska populärkulturen och dricka Calpis som det stavas, populär japansk läsk tydligen. Man vänjer sig vid den, som så mycket annat!

Det är inte bilden på bloggen som tagits på resan

Vi har just fått reda på att bilden på vår blogg inte är mount Fuji från Tokyo som vi trodde, utan ett tempel i Kyoto. Vi har inte varit där än. Vi ber om ursäkt, so solly so solly. Men vi nöjer oss med djupa budningar och krokodiltårar. Seppukun (det rituella självmordet) kan vänta eftersom vi ska åka dit på en week-end redan om två veckor. Tills dess ska vi kanske kunna producera ett nytt blogginlägg eller två för att sammanfatta veckan som flugit förbi och tills dess får ni hålla till godo med vår photo update eller albumet på facebook.

Hörs snart! God natt.

Om sånt som händer och inte händer

Hitintills här i Tokyo har det varje, varje dag inträffat någonting som vridit till ens världsbild lite. Man tänker genast "det här måste jag berätta om" men så snart dagen är slut är man själv också det och man slocknar snabbt i sin bunk-bed för att palla med en ny dag av icke-förståelse på labbet. Så jag är ledsen för att vi inte skrivit fler inlägg så att ni förstår hur härligt, roligt, annorlunda, tålamodsprövande vi har det. Hur man varje dag får nya intryck och tänker tankar man aldrig tänkt förut, som: borde jag ha med mig egna pinnar till lunchen?

På labbet så är mycket in-case-of i arbetsmetoderna. "In case of ok, you may come at juichi on tuesday." Åh, tack. "In case of DNA...", eller "We guarantee success, maybe". Ofta händer inte så mycket. Vi väntar på centrifuger, inkuberingar eller att någon annan ska förbereda något för oss. Oftast söta snälla Satomi som är labassistent. När man försöker påpeka att det kanske är bra att vi lär oss hitta själva vänder man upp och ner på hierakrin och de pratar japanska och springer ifrån en. Ungefär som när Johan diskade efter lunchen. "OOOOOOOOoooooooh, AAAAAAaaaaaai", Yumi sekreterare/förste diskare/telefonsvarare tjöt av vad vi tror var tacksamhet. Sen är plötsligt rollerna omvända, som när vår handledare Tadayuku-san frågar, med anime-stora frågande ögon, "Do you think we should calibrate the PCR-machine?". Som om det var jag som programmerat maskinen som är avgörande för alla resultat från våra laborationer. Egentligen en mycket enkel ja eller nej fråga. Jag svarade ja.

Men om man får vänta mycket och länge på dagarna är det tvärtom på kvällarna. Japaner umgås effektivt! Igår när vi möttes upp med våra nyfunna vänner Anna och Hiroki som skulle presentera oss för lite folk från Tokyo University. "We'll do roller-coaster, dinner and spa". En kväll. En torsdagkväll. En torsdagkväll efter jobbet. Nära döden-upplevelse i den högsta berg-och-dalbana jag åkt med utsikt över ett kvällsupplyst Tokyo följt av en italiensk-japansk restaurang och onsen (varma källor egentligen men Tokyo-anpassat på åttonde våningen i en skyskrapa), allt fram till midnatt så vi missade sista metron och fick ta taxi hem. Phu.

Så ikväll efter "vely beautiful" DNA-extraktion blir det movie-night på dator i vår lilla lya. Vi umgås mycket med varandra, men ungefär lika mycket med datorn.