Sakura report Kyoto

Sakura. Sakura. Sakura. Det mest använda ordet i Japan just nu. "Oh, must see sakura, sakura-blossom, best spot for sakura, sakura blooming soon". Och så vidare. Det finns inte bara hanami-fester (titta-på-blommor-fest, här körsbär såklart) utan hela uppsättningar av sakura-produkter, till exempel på Starbucks. Om man inte får nog kan man äta saltade-sakurablommor (störtäckligt inte alls som saltlakrits) året om. Hela vintern har alltså japanerna levt med denna ständiga längtan till att körsbärsträden ska slå ut och platsen att se detta var uppenbarligen Kyoto. Så eftersom sakura-line (gränsen för blomningen som presenteras i regelbundna rapporter) låg i förmånlig vinkel så hoppade vi på nattbussen. Vi vaknade i Kyoto, en föredetta huvudstad i Japan och en av de få platser som, i stort, blev undantagen från bombningar under andra världskriget och därför stoltserar med byggnader äldre än 40-talet.

Vår lilla duo blev i Kyoto snabbt en kvartett när de gamla IG-arna Jonas (ett år i Japan för japanskan) och Gustav (trevligt nog på semester) anslöt för att inspektera vårt boende, kallat Ryonkan Nihonkan med Gustavs ord. Sen var det raka vägen ut på stan för att se: sakura, temples and shrines.


En mycket lång promenad senare kunde vi konstatera att sakura var otroligt fint. Och det hade kanske varit ännu finare om Japanerna hade varit lite blygsammare om vilket överdåd det skulle vara. Tyvärr så var vi ju inte så perfekt timade med blomningen som vi trodde, utan något tidiga. Attans. Vi tröstade oss med att möta upp Japanska-Anna (eller: old-Anna, and yes I'm new Anna) och ha den gudomliga turen att se kejsarens kortege komma åkande, tyvärr utan att se själva kejsaren då den gråhåriga kejsarinnan satt ivägen. Attans. Men "whateva" som Tadayuki-san på labbet skulle sagt om kejerligheter, istället blev det möte med en buddistisk munk för middag. Man kunde tro att buddistmunkar var lugna (nästan alltid som i trans),gick barfota och inte fick falla för världsliga frestelser men icke. Här drack vi och åt vi som om världen inte var gjord för något annat, vilken middagsfest! Traditionell Japansk restaurang vid nedsänkt bord två stora på bodet kokande grytor och en strid ström av små-rätter, tofu, grillspett, miso-soppa, grillad anka, ris, öl, sake och suntory-whiskey. Japaner vet banne mig hur man ska äta middag tillsammans, länge och väl. Till råga på allt blev vi bjudna. Det kom inte på fråga att betala. Av vem? Jo en vän till den buddhistiska munken som vi träffade för första och förmodligen sista gången där och då. Gästvänligheten är underbar men ibland skrämmande stor i Japan.

På söndagen var det dags för ett Anna slags äventyr. Swedish and japanese Anna hoppade på bussen för en crash-course i geishaskap. Hela förpuppningen tog cirka två timmar och inkluderade sminkning och påklädning. Och tacka vet jag påklädningshjälpen, aldrig förut har jag förstått uttrycket lager-på-lager som det ska förstås. Underklänning, kameltåstrumpor, nåt slags axelskynke, underkjol, löstagbar underkrage, löstagbar krage, kimono, nåt slags midjeskynke, midjeplatta, obi och pricken över i ett band runt midjan med ett sött litet smycke frampå så att man blev ett komplett paket. Sminkning och en peruk på det så kände jag inte längre igen mig själv. Helt sant alltså. I detta ingick nämligen fotografering i studio från vilken man fick välja tre av åtta bilder för framkallning. Jag var helt övertygad om att det var en standardmall fotografen gav mig, foton på nån riktig posande geisha, men insåg att det var jag på bilderna. Total shock och jag var tvungen att lägga mig på golvet lite grann. När man ser sig själv i spegeln efter att ha varit hos frisören påstår man att man inte känner igen sig själv, efter att varit i geisha-verkstaden blir man en annan människa. Helt sant alltså. Man fick en helt ny hållning, gick annorlunda, stod annorlunda, pratade annorlunda. Och man blev behandlad annorlunda! Redan efter ett par meter på offentlig gata i min nya geisha-stil så kom den första kameran fram och brände av ett foto. Sen nästa, sen en som ville ta en bild tillsammans med mig och så en lång rad med folk som bara vände sig om, pratade om, pekade och fnittrade kawaii. En enorm uppmärksamhet och enorm uppskattning. För vad? Att jag var helt vitsminkad i ansiktet? Ja, typ så. Och att jag var så söt när jag inte kunde gå i mina decimeterhöga brant sluttande flip-flopliknande platåtofflor. Det var inte läge att förklara att man bara var en vanlig svensk student som turistade i geisha-outfit, de tyckte ju uppenbarligen att jag var mycket japanskt exotisk. Så man höll masken, levde rollen och hade otroligt roligt!