SMÅ!

"Ah, småååååå, I love småååå!" Alltså sumo. Alltså inte små män, utan riktigt stora. Riktigt feta. Men tydligen ruskigt vältränade. Vi bestämde oss drastiskt för att så här i projektets sluttamp ta en dag ledigt för att se SUMO. Och det var det värt! Det har i Tokyo varit en 15-dagars sumo-turnering som går på bästa arbetstid 10.00-18.00. Tur för oss som kunde flexa och få oss billiga biljetter när alla japaner satt i kostymen som vanligt på väg till kontoret. Riktigt peppade för att heja på tjockisar drog vi oss till Ryogoku Kokugikan, sumoarenan. Först på plats som riktiga rookies kunda vi få först-på-plats presenter (solfjädrar med bilder av elaka sumo-kycklingar) och fota oss tillsammans med en förmodligen mycket känd sumo (vi vet fortfarande inte vem han var). Junior-sumosarna gruffades i ringen och värmde upp den inför de viktiga matcherna på eftermiddagen och jag kunde bränna av lite trevliga bilder med min nya fina kamera. Till lunch intogs ett äkta sumo-mål: chanko. Buljong. Förvåning. Hur blir man fet på det här!? Det var helt enkelt juste buljongsoppa med grönsaker, rotfrukter, kött, svamp, kyckling, tja lite av varje. Mysteriet brydde oss ändå tills vi såg vilka som sponsrade turneringen: McDonalds. He. Med lite sumo-vikt i magen var det läge att plocka upp sin engelska kommentatorradio (guld värd) och kasta sig in i turneringen. Hög stämning! Hetsiga brottare! Och matcher som var över på några sekunder. Man insåg ju snabbt att det var psykningen brottarna emellan, de rituella benlyften och saltkastningen som var showen och triggade publiken innan urladdningen när 2 x 150 kg brottare dundrade samman och krossade allt i sin väg (domare till exempel).

Vilken lyckad dag! Saliga kunde vi ta oss hemmåt efter heldag i stora mäns sällskap.